Milla

Just nu mår jag rätt så bra, trots allt. Jag känner ett lugn nu. Har accepterat att Lena inte lever längre men det betyder inte att jag inte är påverkad av det. Jag tänker ju på det nästan hela tiden. Det börjar med att jag tänker på minnen jag har av henne när hon levde och brukar sluta med bilder från minnesstunden i kapellet då hon inte levde. Det är en sån kontrast. Något fint som har hänt under denna tid är att alla har varit så gulliga och kärleksfulla mot varandra i släkten.
Nu förstår jag hur skört livet är och att man inte ska ta det för givet. Varje dag bör värdesättas.

Anna: Tack, känns skönt att veta.