Milla

Ja, det gör jag verkligen. Idag ser allt ljust ut. Just nu iallafall. Det är människor runt mig som är negativa, mestadels på jobbet. Men jag tänker bara. Hur orkar de? Att reta upp sig för en så liten grej. Varför göra det när man kan vara glad och positiv? Såhär började jag tänka när min moster dog. Livet är för kort för att må dåligt och man måste själv se till att leva sitt liv som man själv vill leva det. Ingen annan SKA styra och leva ditt liv åt dig. Tyvärr så var det inte så för min moster vilket verkligen är sorgligt. Ja, det var nog då jag började tänka över mitt egna liv.

Jag vet att jag var väldigt negativ. Det är verkligen något jag jobbar på. Jag är glad och positiv. Och det är inte ett skal. Det är jag innerst inne. Tyvärr hade det liv jag levde gjort mig bitter och arg. Jag försöker omge mig med människor som är bra och som jag mår bra av att vara med. Och det gör så stor skillnad! Jag är verkligen glad över mina beslut, fast de är/har varit jobbiga. Men som sagt, just idag mår jag bra. Idag är jag inte arg eller besviken på Fred. Idag vill jag att han ska må bra,så som jag gör. Men jag vill inte att han ska dra ner mig om han mår dåligt. Det går jag inte med på. Jag vill som sagt bara omge mig med personer som får mig att må bra. Jag är verkligen glad för mina vänner. De som finns där och som har varit kvar trots att jag stött bort dem och inte träffat dem. Trots detta finns de kvar. Det gör mig så varm i hjärtat.
Ja, jag ska satsa på mig själv nu. Satsa på en bättre självkänsla,satsa på att bara må bättre och bättre. Jag har tänkt en del. Och jag har kommit på att min dåliga självkänsla är botten till allt. Jaha, kankse ni tänker nu. Och? Det visste vi väl. Det är väl inte så svårt att komma fram till. Men JAG har kommit fram till det,och jag förstår varför mitt liv och min beslut många gånger har sett ut som de gjort. I fredags sa Simon att jag förut hela tiden ville ha uppmärksamhet. Jag tänkte på det och det stämmer nog. Jag ville helt enkelt känna mig uppskattad och omtyckt. 

Det är många som inte vet hur mitt liv och min barndom har sett ut. Det handlade absolut INTE om övergrepp men att aldrig få bekräftelse,stöd,hjälp och inte minst känna att man får kärlek av sina föräldrar sätter sina spår. Jag insåg i trean eller fyran i skolan att det var upp till mig själv att klara skolan. Det var ett prov om kroppen, jag kommer ihåg att det var en bild på ett öga som vi skulle skriva de olika delarna på. Och jag kunde INTE. Ingen hade sagt åt mig att plugga, ingen hade sett till att jag gjorde det och ingen fanns där om det skulle vara något jag funderade på. Det var då jag fick min "AHA-upplevelse". Jag mådde verkligen dåligt över att jag inte kunde och bestämde mig att aldrig försätta mig i den situationen igen. Och det har jag inte heller.  Nu har det hänt igen. Aha-upplevelsen alltså. Självkänsla.

Jag säger inte att jag inte kommer falla ner i svarta hål någonsin igen. Men just idag mår jag bra.

http://www.youtube.com/watch?v=J5RdjEvvN8A